Det är inte förrän förändringar börjar ske då man inser hur bra man egentligen har det. Jag är lycklig så som jag har det nu. Ibland. Jag hatar att vara ensam, och nu är det rätt mycket som jag är ensam och det tär på en. Det är jobbigt i längden. Just nu handlar det om mig.
My time to shine. Just nu inser jag, och även många andra runt om mig, att jag har tänkt väldigt mycket på alla andra och glömt bort mig själv lite grann. Nu är det som sagt min tur att "stå i rampljuset" och därför gör jag det jag tror att
jag kommer må bäst utav. Har haft fullt upp nu några veckor med att vara helt upptagen med att tänka, planera och fixa med papper osv. Nu är det praktiskt taget bestämt.
Jag flyttar till Stockholm till sommaren. Och denna gången inte bara över sommaren.
Känns som att det är dags nu. Börja om lite på nytt. Kommer inte ta massa orsaker här i bloggen, mina närmsta vet varför. Tror som sagt att detta kommer bli det bästa för mig. Visst, det är inte det lättaste men allt i livet är inte lätt. Varför är det så att man verkligen får det sagt/skrivet till en att man är älskad när något sånt här väl händer. Har insett att man borde ta vara på varandra mer. Hur många dagar mår man inte dåligt lixom? Minsta lilla ord eller skrivna mening kan ändra ens dag. När ens klassförståndare tycker att det är super tråkigt att jag ska sluta på skolan och ber mig tänka om en gång till. Eller när rektorsassistenten på skolan hade ett snack med mig och sa att hon nästan började gråta när hon hörde vad som komma skall. Sånt värmer, men är ändå chockerande eftersom jag inte trodde att jag betydde så mycket för dom. Hoppas att mina vänner och min min familj/släkt tar hänsyn om vad som är bäst för mig och vad jag trivs bäst med. Vad ska jag säga? Vill bara säga
förlåt till Emilia och Cassandra. Emilia, vi har känt varandra sedan vi började skolan, keep going strong! Men vi kommer alltid att vara blondie & brownie, så är det bara!
Cassandra, du skulle veta vilket dåligt samvete jag har för att jag lämnar dig! Hade gråtit floder om du lämnade mig här nere men så är det jag som gör det. Gråter massor ändå. Är verkligen super glad att jag har dig och är super ledsen att det blir såhär, förlåt! Gråter bara jag tänker på att jag inte kommer umgås lika mycket med dig och gå i samma klass som dig osv. Vi får ta vara på den sista tiden tillsammans, sen får vi absolut se till att träffas så ofta vi kan när jag flyttat oxå!
<3Åker upp till Stockholm och bosätter mig hemma hos min storasyster och hennes familj.
Världens bästa syster!Sen kommer jag absolut umgås väldigt mycket med Sammy oxå. Hoppas att det bara blir bättre mellan oss nu när jag kommer närmre dig, vi får inte gå varandra på nerverna! Har vi kämpat så här länge tillsammans så ska vi väl klara mer tid med varandra på närmre avstånd? Istället för 50 mil? Självklart!
Älskar dig massor! Världens finaste!Nu de senaste veckorna har allting lättat lite, känns som en sten släppts från mitt bröst. Det kanske va det som behövdes? Lite planer, motivation, en omstart? Just nu väntar jag bara på besked från skolan som jag tog kontakt med uppe i Stockholm förra veckan. De sa då att de hade plats och jag tror inte det är några större problem med att komma in där. Annars får jag väl leta annan skola. Känns ändå jävligt bra just nu! Lite sorgligt och klart att man gråter mycket pga att jag kommer sakna många, men jag måste se det positivt! Det är det ju oxå! Tror det kommer bli super kul, kommer kämpa sista tiden i skolan och göra så gott jag kan med det, sen ska jag söka jobb och greja! Det här blir nog som en helt ny vändning i mitt liv! Hoppas det blir lyckat!
Säger förlåt till alla här nere i Falkenberg/Halmstad för att jag lämnar er och tack till Syster och Sammy uppe i Stockholm för att ni hjälper mig! Känner även att jag har ett väldigt stort stöd av i princip alla, ingen som varit direkt emot hela iden, är väldigt tacksam över det!!! Alla som tror på mig.Tack.
