What about me?
Skriver av mig lite..
Kan man kalla mig för en tvivlare?
För jag tvivlar starkt på att folk verkligen kan älska mig, tyvärr. Under vissa få tillfällen kan jag känna mig älskad utav en speciell person, men ofta så tvivlar jag bara på det och försöker komma på saker som gör så att jag tror att jag inte är älskad och allt bara är lögner.. Hänger ni med? haha!
Kan man kalla mig för en tvivlare?
För jag tvivlar starkt på att folk verkligen kan älska mig, tyvärr. Under vissa få tillfällen kan jag känna mig älskad utav en speciell person, men ofta så tvivlar jag bara på det och försöker komma på saker som gör så att jag tror att jag inte är älskad och allt bara är lögner.. Hänger ni med? haha!
Börjar dock mer och mer bli starkare när det gäller det här med att ha känslor för någon annan. Att kunna lita på en person.. Att inte ha för brottom med att använda orden "Jag älskar dig", då tappar de snabbt värdet.
Cheating is easy, try something more challenging, like being faithful!
I like that quote!^^
Det är ju så det är! Man kan inte hålla på och hoppa fram och tillbaka mellan personer hit och dit.. Inte om man har en som man verkligen gillar! Som de flesta vet så är jag kär. Och jag säger som syrran sa till mig, "Varför bor alla dina killar så långt bort!?". Om jag ändå kunde svara på det.
Men jag menar, vi snackade bara i en vecka innan jag tog tåget ner till Malmö när han va där. Hoppade av tåget, kunde inte nå honom på mobilen eller nått (fick sedan reda på att han hade tappat den och den va på tivoli i Danmark) vilket gjorde mig ännu mer nervös.. Tänk så kommer han inte och hämtar mig som han sa? Tänk så ljög han bara att han ville att jag skulle komma ner? Satte mig ner, nästan hyperventilerade utav nervositet. Men plötsligt såg jag honom, jag gick fram, möttes utav ett leende, en kram och en puss. Han tog min hand och vi gick mot bussen.
Så farligt va det ju inte, allt gick ju bra! Så himla mycket bättre än vad jag hade trott. Tusen gånger bättre! Så fortsatte det under de två dagarna jag va hos honom. Mysigare har jag aldrig haft det! Det kändes som vi känt varandra i år och dagar! Aldrig har jag känt att jag kan vara mig själv 100% och helt öppen till en person som jag snackat med i en vecka via telefon och datorn. Aldrig hade jag trott att han skulle kyssa mig, hålla min hand etc framför alla. Aldrig hade jag trott att vi skulle bada badkar tillsammans och efter det att hans pappa skulle skratta och säga att vi va snuskiga. Aldrig hade jag trott att han va den typen utav kille som såg mig ljupt i ögonen och sa att han tyckte jag va fin. Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle våga gråta framför honom på tågstationen när vi lämnade varandra. Finaste stunden i mitt liv och jag blir nästan gråtfärdig bara när jag tänker på det. Allt va som i en film, så som alla tjejer någon gång i sitt liv sagt/tänkt att "det vill jag uppleva". Jag kan även säga att stunden då jag börja gråta blev även hans ögon lite blöta, men han tog tag om mitt huvud kollade mig i ögonen och sa "Jag lovar att vi kommer ses igen! Jag lovar!".
Just då kommer tanken.. Han har allt i mina ögon! Kroppen, utseendet, personligheten, humorn etc, så varför skulle han vilja ha mig.. Nämn en person som aldrig tänkt så?!
Han har sagt att om vi försöker så kan det gå. Och det är just vad vi gör! Vi försöker. Jag vill inte heller vara en utav de personerna som har ett "stalker-förhållande", där man hela tiden smsar "vad gör du?" etc.. Det tror jag inte heller att han vill ha. Det gäller att kunna lita på varandra! Ge varandra lite space. Jag kör hårt på den utmanande delen, att vara trogen. Sen är det upp till honom hur han vill ha det! :)
Cheating is easy, try something more challenging, like being faithful!
I like that quote!^^
Det är ju så det är! Man kan inte hålla på och hoppa fram och tillbaka mellan personer hit och dit.. Inte om man har en som man verkligen gillar! Som de flesta vet så är jag kär. Och jag säger som syrran sa till mig, "Varför bor alla dina killar så långt bort!?". Om jag ändå kunde svara på det.
Men jag menar, vi snackade bara i en vecka innan jag tog tåget ner till Malmö när han va där. Hoppade av tåget, kunde inte nå honom på mobilen eller nått (fick sedan reda på att han hade tappat den och den va på tivoli i Danmark) vilket gjorde mig ännu mer nervös.. Tänk så kommer han inte och hämtar mig som han sa? Tänk så ljög han bara att han ville att jag skulle komma ner? Satte mig ner, nästan hyperventilerade utav nervositet. Men plötsligt såg jag honom, jag gick fram, möttes utav ett leende, en kram och en puss. Han tog min hand och vi gick mot bussen.
Så farligt va det ju inte, allt gick ju bra! Så himla mycket bättre än vad jag hade trott. Tusen gånger bättre! Så fortsatte det under de två dagarna jag va hos honom. Mysigare har jag aldrig haft det! Det kändes som vi känt varandra i år och dagar! Aldrig har jag känt att jag kan vara mig själv 100% och helt öppen till en person som jag snackat med i en vecka via telefon och datorn. Aldrig hade jag trott att han skulle kyssa mig, hålla min hand etc framför alla. Aldrig hade jag trott att vi skulle bada badkar tillsammans och efter det att hans pappa skulle skratta och säga att vi va snuskiga. Aldrig hade jag trott att han va den typen utav kille som såg mig ljupt i ögonen och sa att han tyckte jag va fin. Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle våga gråta framför honom på tågstationen när vi lämnade varandra. Finaste stunden i mitt liv och jag blir nästan gråtfärdig bara när jag tänker på det. Allt va som i en film, så som alla tjejer någon gång i sitt liv sagt/tänkt att "det vill jag uppleva". Jag kan även säga att stunden då jag börja gråta blev även hans ögon lite blöta, men han tog tag om mitt huvud kollade mig i ögonen och sa "Jag lovar att vi kommer ses igen! Jag lovar!".
Just då kommer tanken.. Han har allt i mina ögon! Kroppen, utseendet, personligheten, humorn etc, så varför skulle han vilja ha mig.. Nämn en person som aldrig tänkt så?!
Han har sagt att om vi försöker så kan det gå. Och det är just vad vi gör! Vi försöker. Jag vill inte heller vara en utav de personerna som har ett "stalker-förhållande", där man hela tiden smsar "vad gör du?" etc.. Det tror jag inte heller att han vill ha. Det gäller att kunna lita på varandra! Ge varandra lite space. Jag kör hårt på den utmanande delen, att vara trogen. Sen är det upp till honom hur han vill ha det! :)
